Min kompis Stevie

1999 fick Stevie Wonder Polarpriset, musikens lightversion på Nobelpriset. I mitt och
säkert mångas tycke en värdig pristagare, att han sedan är kungens favorit gör inte saken sämre.

Dagen efter denna prisutdelning skulle en stor anti-våldsgala ske i Globen. Sveriges artist-
elit var på plats och så även jag. Denna sommar turnerade jag med Dilba, vi hade EN hit i bagaget och det räckte för att få spela på olika festivaler ute i landet. Vi blev tillfrågade att spela två låtar på galan och vi ställde såklart upp.

Globen. Tisdag och tidig förmiddag. Vi sitter och dricker kaffe, väntar på vår soundcheck-tid. En kille kommer fram till oss och säger att teamet bakom galan har ordnat med en överraskning – Stevie Wonder kommer hit för att spela några låtar. Dom hade lyckats hålla kvar honom en dag till i stan. Han ska avsluta hela galan, ingen i publiken kommer att ana något. Vi blev förtjust glada åt detta.
– Stevie kommer att soundchecka efter er, säger killen.
Shit, ska han soundchecka efter oss? Galan är ju först i kväll och jag hade tänkt åka hem däremellan men detta ville man ju inte missa.

Dags för ljudtest, vi kliver upp på scenen och dammar av låtarna inför ett tomt Globen. Alla är nöjda. Nu återstår bara väntan. Jag sätter mig på parkett en bit ifrån scenen.
Undrar om han verkligen kommer att dyka upp? 15 min går. 30 min går. Ingen Stevie.
Efter en stund kommer två musiker upp på scenen – trummisen Per Lindvall och basisten Ove Andersson. Dom petar lite på instrumenten, kollar ljudet. Fortfarande ingen Stevie.
Ytterligare väntan. Nä, han kommer nog inte, tänker jag.
Men så rör det sig bakom scenen och där står han plöstligt, mr Wonder himself…
I långsamt tempo (hans assistent leder honom) går han över scenen och fram till ett piano som står längst fram. Vi är typ tio pers som sitter utspridda i lokalen och bevittnar detta. Några applåderar. Låter bandyklapp om alltihop.

Stevie sätter sig vid klaviaturen och börjar direkt att spela ”Giant Steps” i ett rasande
tempo. För er som inte känner till Giant Steps kan jag berätta att den hör till en av dom svåraste jazzstandards man kan spela överhuvudtaget, skriven av John Coltrane.
Den byter tonart var tredje takt vilket inte underlättar för solisten, man hinner knappt spela en fras förrän ny tonart gäller och oftast blir resten av solot bara pannkaka. Stevie har inga problem med detta, han solar på som en besatt. Kanske att han vill visa oss andra hur duktig han är, vad han nu har att bevisa. Jag blir impad i alla fall.

Stevie vänder sig till musikerna och säger att i kväll spelar vi ”Isn’t she lovely” och ”As”. Inga frågetecken där. Men så blir han ändå tveksam, tänker högt och kommer på att han inte kan spela klaviatur och munspelssolo på ”Isn’t she lovely”. Inte samtidigt i alla fall.
Vi får byta ut den mot ”I just called to say I love you” istället, säger han.
Näe, inte den, tänker jag, så sjukt mycket sämre låt i min värld. Jag vet att den är bland dom största hitar han haft men den går inte att jämföra med ”Isn’t she lovely”.
Stevie ångrar sig igen, går tillbaks till ursprungsidén. Frågan är bara hur han ska lösa problemet. Det är här jag kommer in i bilden.
– Well, we might need another keyboard-player, säger han i micken.

Jag sitter en bit bort och tänker att detta inte är möjligt. Stevie behöver en extra pianist, mitt klaviatur står redan soundcheckad och klar, och jag kan låten. Hur ofta kan ett sådant här erbjudande dyka upp i livet? Aldrig, egentligen. Men nu händer det.
Scenpersonal samlas runt Stevie, dom har en nöt att knäcka nu. Jag sitter fortfarande kvar och funderar raskt, kommer fram till att jag aldrig skulle förlåta mig själv om dom löser detta, att dom ringer in en annan keyboardist som sedan kanske spelar på MITT klaviatur. Nä, det får inte hända, jag måste ta denna chans! Jag går med raska steg mot scenen, ingen tid att förlora här.
– Excuse me! säger jag.
Scenpersonalen tittar på mig, lite surt stressade, dom har ju ett problem att lösa och här kommer jag och snor fokus.
– Excuse me, mr Wonder! I can play keyboards on ”Isn’t she lovely” if you want.
Nu har jag sagt det, i alla fall. Bara att vänta in responsen…

– Yeeah! Come up on stage man, säger 1999-års Polarpristagare.
Nu är ju inte det så skitenkelt precis. Det finns ingen trappa upp och scenen är hyvsat
hög. Jag klänger på kanten en stund men kommer så tillslut upp. Stevie sitter vid sitt klaviatur med handen utsträckt. Jag går fram. Vad vill han att jag ska göra? Ska vi skaka hand nu? Jag vet inte ens om jag får ta på honom. Tänk om det kommer en vakt och brottar ner mig då, vad vet jag.
– You better shake his hand, säger hans assistent.
Ok, tänker jag. Då får det bli så. Det är ganska svårt att närma sig en blind person när man ska hälsa, man får liksom söka upp handslaget själv och hoppas att man inte skrämmer skiten ur vederbörande. Vi tar i hand. Han har stora nävar.

– What’s your name? frågar han.
– Eeh, Anders…
– How are you?
– I’m fine.
– Are you straight?
– ??

Vänta lite… Ställer han denna fråga på fullaste allvar? Antingen skämtar han eller så har han någon sorts bögfobi. Jag fattar ingenting men svarar artigt på frågan att jag är straight, no problems där. Jag frågar vilken tonart han vill sjunga i och han säger E-dur. Shit också, E-dur har jag aldrig spelat den i, det är ingen tonart som sitter i fingrarna. D-dur däremot, den sitter. Fördelen med en synt är att man kan transponera den till vilken tonart man vill. Jag bestämmer mig för att spela den i D-dur men transponera upp den till E-dur istället. Ingen kommer att märka något. Det kommer att bli så bra så.

Vi kör igenom låten. Tre kompmusiker och Stevie som sjunger och spelar munspel. Han överlåter allt pianospelande åt mig. När vi är klara med låten hör jag honom säga något som gäller min insats. Han har en synpunkt, det är ett ackord jag tydligen spelar fel på.
Jag fattar inte vad han menar, jag var helt säker på att jag kunde låten. Han förklarar igen och jag fattar ändå inte. Jag ber honom istället visa vad som är fel. Han sätter sig vid sitt klaviatur och börjar spela. Jag ställer mig precis bredvid honom, lägger märkte till hur hans huvud svänger sådär karaktäristiskt som bara han kan. Att han inte blir snurrig, tänker jag.
Så kommer vi till stället där jag spelar fel ackord. Jag ser direkt vad han är ute efter. Där jag spelar ett E6-ackord vill han ha ett enkelt E-ackord, m a o ingen superstor skillnad men ändock. Man kan säga att jag hade lyxat till det lite och han ville ha det mindre lyxigt.
Det som far igenom skallen på mig är att det är klart att vi fixar detta, ett enkelt E-ackord ordnar vi, inga problem. På dålig engelska låter det så mycket värre, jag vräker ur mig:
– Ok, so it’s just a simple E-major, no problem!

Stevie slutar ögonblickligen att spela, vänder sig mot mig och ser ohyggligt förnärmad ut. Arg t o m. Och där står jag som ett fån, helt tyst. Vad hände precis? Har vi redan blivit ovänner? Måste ha sagt något dumt. Vad sa jag egentligen? ”A simple E-major”… Inte jättebra.
Men nu var det tyvärr sagt, bara för mig att be om ursäkt och beklaga att formuleringen blev så fel.
Så, hur blir det med ursäkten nu då, tycks Stevie undra. Inte ett enda ord kommer från min mun. det är som att hjärnan har kopplat bort allt vad engelskakunskaper heter.
Visst, jag hade till nöds kunnat säga saker som: A Cat in a Hat och A Fox in a Box, fraser man lärde sig i åk 3, men det hade föga hjälpt mig nu.
Så där står jag med en sur Stevie Wonder vid min sida i ett folktomt Globen. Sekunderna tickar på, ingen säger något. Tysta leken börjar nu. Det känns som en evighet… Till slut sträcker Stevie fram kardan och säger:
– Well, that’s ok man.
Vi skakar hand på det. Kanske tolkar han min envisa tystnad som att jag inte har koll på språket och med det inte har för avsikt att såra honom. Jag blir benådad i alla fall. Puh!

Jag sätter mig vid mitt klaviatur igen och inser då vad han tidigare menade med ”Are you straight?”. Han undrade ju om jag gick på droger, om jag var clean helt enkelt, och inte som jag trodde att han ville veta min sexuella läggning.

Vi kör igenom låten några gånger till. Allt har gått ganska fort fram tills nu och jag har egentligen inte hunnit ta in vad som skett dom senaste 10 minuterna. Känslan av att spela en låt, som jag spelat så många gånger förr med olika sångare, och att nu göra den med original-rösten på plats är en märklig känsla. Det blir som att spela till en skiva och ändå inte. Jag slogs av tanken att om alla fick spela med Stevie Wonder så skulle det bli fred på jorden. Garanterat!
Egentligen hade det räckt att få spela med trummisen Per Lindvall, då hade det också blivit fred på jorden, tror jag. Han är en ikon och en stor förebild bland oss musiker, världsklass helt enkelt! Per tyckte jag var modig som hade vågat ta chansen. Jag höll med.
Nu var vi klara för dagen och hade att vänta in galan på kvällen.

Jag går ut i sommarvärmen med ett kroniskt leende på läpparna. Det är stört omöjligt att försöka se sur ut. Jag försöker faktiskt. Efter denna ovanliga upplevelse måste jag få ventilera. Jag går in i Globengallerian och hittar en telefonhytt (mobil var inte så vanligt då) och ringer min kompis Jonas Holmberg. Han är Stevie-freak, det visste jag. Han är på sitt jobb när jag ringer.
Jonas börjar nästan att gråta av lycka när jag berättar. Han känner sig oförmögen att arbeta mer den dagen och lovar sig själv att köpa chips och godis för att fira detta redan ikväll. Därefter ringer jag mina föräldrar. Mamma skriker hysteriskt rätt ut. Pappa är mer sansad
och undrar om jag spelade på mina grejer när detta skedde.
Ja, jag spelade på MITT piano, säger jag irriterat.
Har svårt att tycka DET är den stora nyheten. Han gläds ändå med mig.

Så kommer kvällen till slut. Det är fullsatt. Kungafamiljen är på plats. Fredrik Lindström och Alice Bah är kvällens värdar. Galan sparkar igång.
Jag, Per och Ove står för oss själva backstage och peppar varandra. Tänk att vi tre ska få backa upp mr Wonder, det var stort det märktes. Vi är som tre smågrabbar som precis ska till att smälla vår första kinapuff. Per och Ove hade fått veta kvällen innan att dom skulle backa upp Stevie, instruktionerna var att kolla in Stevies hela repertoar för dom visste inte vilka låtar han ville spela. Det var som Ove sa, man fick plugga igenom ett 60-tal låtar kvällen innan. Svettigt.

Som jag tidigare nämnde är Per en ikon och någon jag har den allra största respekt för.
Så den naturliga följdfrågan till honom blir ju:
– Per, kan du ”Isn’t she lovely”? Funderar på ditt trumkomp. Vore det inte bättre om du spelade ”do-do-para-dom-do-do” istället?
Är jag helt j-vla bombad i huvudet?!
Det jag precis har gjort är som att ge Zlatan tips om hur han ska lira boll utan att ha den minsta koll på fotboll alls. Vad kan jag om trummor, egentligen? Till mitt försvar ska sägas att våran trummis i Dilba-bandet hade kommit till mig tidigare och haft lite synpunkter kring Pers trumspel på den låten. Våran trummis hette Morgan Ågren, inte heller det fy skam för dom som känner till. Han har lirat med bl a Frank Zappa och blev vald till världens bästa fusiontrummis 2010 av magasinet Modern Drummer’s läsare. Respekt.
Per tar in min synpunkt, funderar och säger sedan att det nog ändå är bättre att spela som han gör. Blir för mycket gymnasie-funk annars, säger han. Jag opponerar inte. 1-0 till Per.

En assistent till Stevie vinkar in mig, han vill mig något, tar fram ett papper.
– I want you to sign your name here, säger han.
Har detta med min löneutbetalning att göra, undrar jag. Det är inget jag frågar om, utan gör bara det han ber mig om. Per och Oves namn står där redan. Jag ska senare förstå vad detta är till för.

När galan närmar sig sitt slut dyker så herr Wonder med entourage upp (han har softat på hotellet under dagen). Hans fru är med, likaså hans bror som för dagen agerar ledsagare åt sin bror. Dom går där i korridoren i luciatågstempo förbi matsalen där vi alla, musiker och artister, står och hyllar denna legend. Snart ska han dyka upp som gubben i lådan och överraska publiken. Jag hade tidigare varit uppe på scen och spelat med Dilba (och även Cajsalisa Ejemyr, där jag akut fick hoppa in) och visste att stämningen var god där ute.
En mäktig känsla infinner sig hos mig när jag bryter mig ur klungan av musiker och artister och slår följe med luciatåget. Vi har ett uppdrag att sköta, Per, Ove och jag.
Jag börjar att tänka på filmen Armageddon, scenen där Bruce Willis och grabbarna går, i slowmotion, mot raketen som ska ta dom ut i rymden. Världen behöver vår hjälp.
Vi går långsamt fram i den böjda korridoren. Hyllningsropen från klungan har tystnat.
Det slumpar sig så att just Stevie, hans bror och jag går tillsammans. Dom andra i följet är längre bak. Stevie plockar upp sitt munspel och spelar några toner. Jag går precis bredvid honom på hans högra sida. En tom korridor, Stevie och jag, inga andra som stör. Ren magi! Jag tittar upp mot honom och hans munspel. Tänk att lilla jag får uppleva allt detta…

Vi ställer oss bakom scenen och väntar in presentationen. När programledarna väl påar Stevie utbryter ett enormt jubel, han går upp på scenen och jag står kvar bakom och bara ryser så håret reser sig. Han är så värd dom här applåderna, tänker jag. Stevie kör låten ”As” först. Han hade tidigare frågat mig och jag kunde haka på den men tyvärr hade jag inte koll på den låten då.
Först när ”As” är klar, kliver jag upp på scen. Stevie tackar publiken och kungen och allt och alla. Han tackar för Polarpriset också. Jag sitter vid mitt klaviatur och är nu så fruktansvärt spelkåt, inte nervös alls bara sugen på att få komma igång. Jag till och med ber Per räkna in låten. Han tycker att det är bättre att vänta tills Stevie har pratat klart. 2-0 till Per.
Efter en stund tycker Stevie att han har tackat tillräckligt och nu är det dags att köra sista låten. Jag är taggad till tusen. Kom igen, nu jävlar…

Stevie gör något väldigt fint här, han tackar oss i bandet precis innan vi kör igång.
– Before my next song I would like you to thank my band on stage: on drums – Per Lindvall, on bass – Ove Andersson and on keyboard this time… Anders Holtz!
Ett fullsatt Globen jublar. Denna megastjärna bjuder på detta! (Assistenten med ”lönerapporten” läste upp våra namn i Stevies hörlurar.) För ett ögonblick är vi tre i fokus och inte han. Jag får hybris. Jag märker att min kropp ställer sig upp, bredbent och med armarna ut som värsta Carola, går inte att avstyra det. Jublet fortsätter. Precis just nu är jag lite större och viktigare än mr Wonder, tänker jag. Jag sög in den känslan ordentligt.
Stevie räknar in och vi är i full gång. Hela Globen kokar! Vi gör en extra lång version på låten, resten av artisterna ansluter senare och sjunger med. Ingen kan texten riktigt men det gör inget, jag är i himmelen ändå och hade kunnat spela låten hur länge som helst.

Men säg den lycka som varar för evigt. Stevie slår av låten, tackar för sig och försvinner av från scen. Galan är slut. Jag går till min loge, sitter där en stund och smälter det som nyss har hänt. Jag känner mig både tom och euforisk på samma gång. Bestämmer mig för att tacka honom för denna fantastiska upplevelse och också få tillfälle att ursäkta mig för sågningen tidigare, ni vet ”simple E-major”. Olika omständigheter gör dock att mötet inte sker.
Jag beslutar mig för att åka hem istället.

Anländer Södertälje vid elva-halv tolvtiden på kvällen. Jag har nu ett enormt behov av att bara få träffa någon och prata av mig, inte skryta utan mera få ur mig alla upplevelser så att kroppen får lugn och ro. Det känns som att jag ska spricka närsomhelst.
Jag ringer några av mina vänner men ingen kan ställa upp som lyssnare, antingen är det försent eller så är dom på annan ort. Jag drar istället till McLovis, en pub mitt i stan där det oftast brukar sitta någon man känner.
När jag kommer dit är puben tom förutom en kille som sitter vid baren, han är redigt full. Har aldrig sett honom förut. Han får duga, tänker jag och sätter mig bredvid honom.
Han blir glad när han ser mig. Innan jag ens hinner säga något berättar han för mig vilken kanondag han har haft. Han hade hittat en 19-tums datorskärm på Överskottsbolaget för 500 spänn. Haja, vilket kap! Jag tar del av denna lååånga berättelse, sådär lång som den bara kan bli när en gravt onykter person ska berätta något. Tillslut tystnar han. Nu är det min tur.
– Själv kom jag hit för att fira, säger jag.
– Va’då?
– Jag har precis varit i Globen och spelat med Stevie Wonder. Tyckte det kunde vara värt en öl.
Mer än så säger jag inte. Min fulla bargranne ser helt väck ut. Han fattar nada.
Det där fäste inte på så bra, tänker jag.
Barkillen står ute i köket. Han hade hört alltihop och kommer ut till oss.
– Vad häftigt, säger han.
– Ja! TV4 sänder det på söndag, säger jag.
– Coolt! Ta med dig dina vänner och kom hit då. Vi har en projektor här och kan köra ut det på storbildsduk.
Givet, tycker jag. Vi bestämmer det.
På söndagen är vi ett gäng där och bevittnar det hela. När jag ser Stevie och mig på duken kommer känslan tillbaka. Först nu blir jag lite nervös. Hur bra gick allting egentligen?
Det gick bra, alltihop.

___________

En vecka senare är det direktsänd MTV-gala på TV. Will Smith uppträder med sin dunderhit ”Wild Wild West”, en rip-off på Stevies ”I Wish”. Mitt i låten slutar Will att sjunga och gör en hyllning till mannen bakom originalet, den store Stevie Wonder! Det är en massa folk på scen, dom bildar en korridor och ur den kommer Stevie, han sitter vid ett piano på ett podie och flyter fram där i folkhavet. Folket jublar. Det där är min kompis, tänker jag, honom har jag spelat med. Undrar om Stevie tänker det samma om mig just nu?
Nä, så klart inte. Men vem vet, varje gång han lirar ett simpelt E-dur ackord i fortsättningen kanske att han tänker på mig då. Det må vara hänt i så fall.

Lite kuriosa. Vi är faktiskt två (!) Södertäljebor som spelat med Stevie. Min kompis och trumslagare Johan Löfcrantz Ramsay är den andre. Han satt i triobandet och kompade Toots Thielemans på Polarprisutdelningen. Stevie kom upp under låten och utmanade Toots på munspelsduell.
Johan och jag skissade på att trycka upp T-shirts med texten: ”Södertäljebor som spelat med Stevie Wonder!” följt av en lista där våra namn stod, med plats för tre namn till.
Så vänner, ni som känner er manade – ge inte upp! Anta utmaningen. Allt är möjligt. Det är Johan och jag ett bevis på!

Och här kommer belöningen för att du varit så duktig och läst hela storyn:

Styckmördaren

Detta är ingen munter historia. Jag önskar att jag kunde förmildra omständigheterna men det vore att ljuga. Detta är sanningen om vad som hände mig en torsdagskväll, en tidig höst för länge sedan…

Jag hade precis repat klart med JazzTeachers, ett lokalt storband bestående av musiklärare mestadels. Timmen är nu ganska sen. Ute är det mörkt och kallt. Kanske några tycker det verkar obehagligt redan nu men det kommer att bli betydligt värre…
Att repa storband är inte så obehagligt som man kan tro.

Som sagt, jag sätter mig i bilen och åker hem, en resa som inte tar längre än 3 min. Dock inte denna gång. Vid sista trafikkorsningen, svänger jag som vanligt höger och har sedan 100 m kvar till min parkering. Mitt på vägen står en kostymklädd man av utländsk härkomst och viftar med armarna. Han blockerar min framfart och jag stannar bilen. Börjar tänka att någonting hemskt kanske har hänt. Har någon blivit överkörd och skadad och här kommer jag som räddaren i nöden? Han ser stressad och desperat ut. Jag drar ner rutan och mannen kommer fram till mig men det han ber mig om var högst oväntat:
– Har du cigg?
– Eeh, cigg? Nä, jag har snus. Men det är det enda.
– Nej, det måste vara cigg!
– Jamen, det har jag inte tyvärr…
– Det måste vara cigg! Han blir galen annars!!
Här hänger jag inte med riktigt. Ber mannen i kostym om cigg för någon annans räkning?
Då hör jag från trafikkorset bakom mig en aggressiv, rosslig stämma:
– CIGG!! MÅSTE HA CIGG!!!
Instinktivt känner jag att detta är fel. Det är något med hans röst som känns väldigt obehagligt. Mannen i kostym vädjar vidare:
– Snälla du måste hjälpa mig!

För några sekunder blir jag osäker på vad som är rätt eller fel att göra här.
Det finns två scenarior – antingen bangar jag detta och åker hem istället ELLER så hjälper jag en vän i nöd. Jag laborerar med bägge alternativen. Inser att tar jag första alternativet (bangar) blir det fåniga dilemmat att min parkering, som ligger nästgårds, är helt synlig från där vid står nu. Mannen kan lätt följa mig med blicken, se var jag parkerar och därefter lugnt gå fram och konfrontera mig igen. Skulle vara om jag åker en omväg, låtsas som att jag bor någon annanstans och komma tillbaka lite senare i hopp om att dom då har försvunnit. Men tänk om dom fortfarande är kvar, då? Jag skulle bli tvungen att passera dom ännu en gång. För omständigt.
Den kalla luften sveper in i min bil där vi står. Börjar tycka synd om min nya vän.
Han med kostymen, alltså.

– Här har du! Han slänger in två tjugolappar i bilen. – Så, nu kan du fixa cigg, fortsätter han.
Jag har väl inte riktigt bestämt mig för vilket av mina scenarior som är bäst. Min vän gör allt för att kursa in mig i ”rätt” riktning. 40 spänn? Känner mig tveksam. Han slänger in en tjuga till i bilen.
– Så, nu har du mer än vad ett paket kostar, säger han.
Jag processar fortfarande kring hur jag ska hantera detta. Men som sagt, för 60 spänn gör jag vad som helst. Uppenbarligen.
– Ok, hoppa in bilen då, säger jag till honom. Du och jag åker iväg och köper cigg, vi kommer tillbaka och sedan släpper jag av dig här så får du ta hand om din kompis, fortsätter jag. Min magkänsla sa mig att detta var det bästa, inte blanda in den andra snubben.
– Nej det går inte, säger min vän. Han måste med!
– Är det nödvändigt?
– Ja, jag kan inte lämna honom.

Ok, tänker jag. Det här suger men det borde vara snabbt undanstökat å andra sidan.
Jag gör en u-sväng och stannar till mitt i korsningen. Där står han – mannen med den
aggressiva, rossliga stämman. Han står där med två ICA-pappkassar. Han går mot bilen. Hans utseende var bland det vidrigaste jag sett. Han ser mentalsjuk ut i ansiktet, alldeles fårad och härjad. Jag blir rädd på riktigt. Han kliver in i bilen, sätter sig där bak. Det luktar nåt så överjävligt illa om karl’n, en odör av smuts och piss tar över bilen helt. Jag får en kräkattack, så illa är det. Drar ner mitt fönster för frisk luft, jag skiter i att det är kallt.
Börjar att köra istället.

– Du kan köra till Hotell Skogshöjd, där finns cigg! säger min vän, som sitter framme hos mig. Om jag kör fort är detta över på någon minut, tänker jag. Min vän börjar att klaga på sin kompis.
– Fan, du har redan kostat mig 200 idag! Jag kan inte hjälpa dig varje gång!
Han där bak muttrar bara. Själv är jag tyst. Koncentrerad. Min vän skäller vidare på honom. Jag orkar inte höra.

Det tar inte lång tid förrän vi står utanför hotellet. Drägget där bak kliver ur bilen. Min vän sitter kvar. Mitt uppdrag är nu slutfört men istället för att be honom kliva ur bilen sitter jag och betraktar honom fascinerat. Jag får inte ihop bilden av dessa två. Vad kan dom två ha gemensamt, överhuvudtaget? En kostymklädd man och en pundare. Dessutom verkar han helt nykter. Stressad, absolut, men i övrigt inget skruvat hos honom.
– Är ni verkligen kompisar? frågar jag.
– Ja, jo… vi är kompisar. Ibland blir jag så trött på honom. Du vet, han kan bli helt jävla psykotisk ibland! Han kom på sin flickvän med en annan och högg henne med 27 knivhugg tills hon dog! Fan, han är helt jävla galen…
Jag hör vad han säger. Blir förbannad.
– Va f-n är det du säger? Nu tycker jag det här blev jävligt obehagligt! Jag vill att du går nu, säger jag bestämt.
Precis då kommer hans vän, styckmördaren, ut från entrén. Han tänder en cigg. Min vän öppnar dörren men istället för att gå som jag bad om säger han till honom:
– Eh, kom nu! Han (jag) är ju schysst. Han har lovat att skjutsa hem dig nu.
– Nä, det har jag väl ändå inte, får jag ur mig knappt hörbart.
– Ok, säger styckmördaren och närmar sig bilen.
Nu ser han om möjligt ännu obehagligare ut, det är som att det står STYCKMÖRDARE över hela fejset på honom. Han kliver in i bilen. Rökandes.
Jag blir superstressad och vet inte vart det hela ska ta vägen. Till råga på allt sitter fanskapet och röker i min bil! Hur säger man åt en styckmördare att vänligen avstå från att röka i ens bil? Jag gjorde det med besked…
– DU RÖKER F-N INTE I MIN BIL! FIMPA DIREKT!!
Jag låter fruktansvärt arg. Egentligen är jag skit-jävla-rädd.
– Ok, säger styckmördaren och fimpar.
Där sitter vi alla tre återigen i bilen. Vad händer nu? tänker jag. Vad vill dom att jag ska göra? Det är helt tyst. Inget händer. Jag känner mig handlingsförlamad.

– Ok, då drar jag, säger min vän. Han kliver ur bilen, slår igen dörren och försvinner iväg.
Va f-n! Drog han bara nu? Han var ju min livförsäkring! Han ville onekligen bli av med skiten och låta någon annan ta över istället. Lotten föll på mig. Nu sitter jag helt själv, med en styckmördare i baksätet. Så här gör man inte! Jag börjar att se tidningsrubriker framför mig:

UNG MAN MÖRDAD. TOG UPP LIFTANDE STYCKMÖRDARE.

När väl rubrikerna får spelrum i mitt huvud kommer dödsångesten. Det är kanske såhär det går till i verkliga livet, det man sedan läser om i tidningarna. Skulle jag bli stoff för morgondagens rubriker?

– Bårstabergen! Hör jag där bak. – Kör mig till Bårstabergen!
Ok, är det där han bor, eller? Tänk om han bara kör med mig. Vill att jag ska göra både det ena och andra innan han bestämmer sig för att leken plötsligt är slut.
Jag vänder om bilen. Hinner köra 20 m. KLONK! låter det där bak.
– Hörde du? säger styckmördaren.
– Ja, jag hörde.
– Jag tappade något. Det får vi leta efter sedan.

Vad f-n tappade han? Det var något metalliskt, det hörde jag. En pistol? En stor kniv? I det här läget jag nu befinner mig i har man inga problem med fantasin, kan jag intyga.
Samtidigt som jag kör börjar jag att fundera på hur det känns att bli strypt bakifrån med en tunn metalltråd. Lite som att skära i en ost. Nya färska tidningsrubriker kommer farandes:

YNGLING BRUTALT STRYPT MED TUNN METALLTRÅD.

Väljer en ny strategi istället. Jag pratar på, hela tiden utan paus så att han inte hinner tänka ut några bestialiska tankar. Vi snackar beroende.
– Jag förstår dig precis, säger jag. Det här med snusberoende är jävligt svårt att bli av med, bla bla bla…
Jag inser självklart att hans beroende är av en helt annan art. Han går på betydligt tyngre substanser än mig. Skit samma. Prata på bara. Det är inte så långt kvar att åka nu.
Väl framme vid Bårstabergen kliver styckmördaren ut ur bilen, tar sina två ICA-pappkassar och tackar för skjutsen. Jag inser att detta är vår slutdestination och att det hela är över nu. Blir lättad.

– Vänta! säger styckmördaren. Jag tappade ju något på golvet. Det måste vi hitta först.
Jag hade lätt kunnat rivstarta därifrån och gett honom långnäsan. Istället blir jag handlingsförlamad. Jag sitter snällt fastspänd vid min stol. Styckmördaren går runt bilen och öppnar passagerardörren bakom mig, plockar fram en cigarett-tändare, tänder den och böjer sig in i bilen, börjar att elda bakom mitt säte. Har inte koll på läget här alls, bältet gör att jag får svårt att vända mig om. Kommer han att elda upp bilen nu, eller vad?
Ny tidningrubrik:

BILBRAND PÅ BÅRSTABERGEN. FÖRAREN BRANN OCKSÅ UPP.

Styckmördaren hittar inte det han hade tappat. Han stänger dörren istället, tar sina kassar och beger sig därifrån. Jag sitter kvar i bilen en stund. Alldeles stilla. Alldeles ensam. Jag hade överlevt.

Startar bilen en stund senare och åker så hemåt. Denna gång utan att behöva stanna för att hjälpa en vän i nöd. Väl hemma gör jag te och mackor. Har svårt att äta, skakar som ett asplöv. Bestämmer mig för att sova istället. Somnar. Till slut.

Vad styckmördaren tappade i min bil förtäljer inte historien.

En rätt (o)nödig historia

Denna lilla bagatell poppade upp i min minnesbank igår. Ingen livsviktig historia på något sätt, mest av tramsig och långt ifrån rumsren. Men rolig dock.

__________

Vi är på väg hem från en turné med Riksteatern, fyra pers i en minibuss. Om några minuter ska jag bli avsläppt utanför mitt hem. Något jag verkligen ser fram emot, då jag är en människa i nöd och har stort behov av ett toalettbesök.
Väl framme tar jag min väska, säger hej då och rusar iväg mot lägenheten. Mina vänner åker sin väg. Ytterdörren är låst, inget konstigt med det. Det konstiga är att jag inte hittar nyckeln. Börjar att rota i väskan, i fickorna, överallt… ingen nyckel.

Ni vet hur det är, när man är i detta tillstånd går det att hålla sig ett tag men ju närmre en lösning man kommer desto mer börjar kroppen att förbereda sig på en tryckutjämning.
I mitt fall trycker det på rejält. Där bak. Hjärnan har redan hunnit ge klartecken till kroppen att ett toalettbesök nu är nära förestående, något som inte alls stämmer. När väl hjärnan inser detta händer något fascinerande med kroppen. Likt en STOPPA-PRESSEN-knapp på tryckeriet, trycker hjärnan ned denna och kroppen måste då ögonblickligen avbryta hela processen. Det låter kanske enkelt men det är det inte alls. Kroppen har fullt sjå med att stanna upp. Finns alltid någon liten anställd på ”tryckeriet” som ifrågasätter om detta verkligen är nödvändigt. Ska vi inte köra på ändå? Jag står halvböjd framåt med händerna på knäna och krampade, i två minuter. Man är oförmögen att göra något alls i detta läge, all kraft går åt till att förhindra en katastrof. Efter en stund kan jag lyfta blicken och röra mig så smått. Hur gör jag nu? Nycklarna är ju borta så toalett måste uppsökas på annat håll.

60m från där jag bor finns ett litet livs, där jag ibland brukar handla. En indisk familj driver stället. Jag hade med tiden blivit lite tjenis med ägaren och tänker att han nog förstår mitt prekära läge. Går med så raska steg jag kan till affären. Ägaren sitter i kassan. Det är kö. Jag ställer mig sist.
Läget är ju egentligen akut men jag ids inte tränga mig förbi alla och skrika:
JAG MÅSTE FÅ SKITA!! OCH DET NYSS!!!
Jag står i kön istället och väntar. Till slut blir det min tur. Ägaren ser på mig att allt inte står rätt till, innan jag ens hinner säga något säger han:
– Det går bra, du får handla på krita!
Jag replikerar:
– Det är inte det som är problemet. Jag är i akut behov av ett toalettbesök och kommer inte in i min lägenhet! Nycklarna är borta…
Ägaren förstår mitt ärende.
– Du kan låna personaltoaletten bakom draperiet, säger han snällt.

Jag förspiller ingen tid. Går med raska steg in i affären, förbi dörrdraperiet och ser toaletten direkt. Det finns få saker man kan bli så lycklig över som när man i grav nöd ser en dörr med ett grönt toalettlås på. Halleluja!
Hjärnan registrerar detta och skickar ånyo ett nytt kommando till kroppen. Denna gången är det på riktigt, inget falskt alarm. Jag rusar in, låser, drar ner brallorna, sätter mig ner, slappnar av och ska låta naturen ha sin gång. För andra gången.
Då ser jag, inget toapapper. INGET TOAPAPPER…
Hinner tänka att det kanske är nåt indiskt, att köra utan papper. Vet att dom använder vänster hand för dessa ändamål men papper måste väl ändå vara tillåtet?
Än idag är det ett mysterium hur jag lyckades upphäva naturlagarna denna gång. Nåt så fruktansvärt jobbigt gig att behöva ställa in. Jag måste ha fått krafter från ovan, helt enkelt. Det svartnar för ögonen. Börjar se stjärnor. Som en annan vakuumsug är jag tillbaks på ruta ett igen. På med brallorna. Ser mig i spegeln. Tycker mig kunna se en liten tår i ögat. Så nära men ändå så långt ifrån. Ut i butiken igen. Ägaren sitter kvar i kassan. Ny kö. Jag ställer mig sist. Igen.

– Du har inget toapapper, säger jag när det väl är min tur.
– Toapapper? Toapapper har jag gott om. I butiken finns en hylla märkt Toapapper, kolla där. Du hade inte behövt stå i kö för detta, bara tagit från hyllan direkt.
Jag tackar och bockar och slutför så mitt uppdrag.
Det är inte ofta man fått användning av toapapper innan man ens hunnit betala för det…

Nyckeln låg i den stora väskan gömd bland kläderna visade det sig senare.
Ingen blev gladare än jag den dagen!

Den tysktalande syrianen

Mina historier på denna blogg har några år på nacken. Att jag skriver ner dom nu är ett sätt för mig att göra upp med allt detta, en gång för alla, så kan jag släppa dem sedan och gå vidare i livet. Jag inser att jag ofta har agerat på ett sätt som vittnar om en viss omognad hos mig. Att hjälpa en människa i nöd är nobelt men inte till vilket pris som helst. En lärdom man gjort är att främlingar inte alltid har dom godaste avsikter när väl mötet sker.
Detta är en sådan historia.

En sen höstkväll, jag är i min lägenhet, har precis fixat te och mackor och såg fram emot en lugn hemmakväll framför tv:n. Utanför är det mörkt och lite kallt. Själv är jag klädd i t-shirt och kallingar, kvällen till ära. Soft! På väg ut till köket hör jag hur det knackar på altandörren. Jag höll på att skita på mig. Det brukar ju aldrig vara någon på altanen… Jag tittar ut i mörkret och ser en figur stå där. Tittar lite närmare. Där står en man i skinnpaj, han ser tuff ut. Han signalerar något. Det är för mörkt där ute för att jag ska se vad han vill. Går närmare dörren. Öppnar…
Han säger inget, signalerar bara att han vill ha eld. Till cigaretten.
– Okej, så du vill ha eld?
Han nickar som svar. Jag går in i köket för att leta tändstickor. Lämnar altandörren öppen. Hör hur mannen kliver in i lägenheten. Aj då, det där var rätt onödigt, tänker jag. Blir stressad. Den tuffa mannen med skinnjacka kommer in i köket. Mitt kök är inte farligt stort så två personer räcker mer än väl för att fylla det rummet. Jag ser på honom. Han står lutad mot kylskåpet och svajar lite med blicken. Han är bland det tuffaste jag haft i min lägenhet, som en syriansk motsvarighet till en ung Marlon Brando, med en otänd cigg i munnen. En kille man inte muckar med, helt enkelt. Han är påverkad. Stenad. Blicken är lite fladdrig. Och där står jag i t-shirt och kallingar. Inte så tufft. Jag letar bland kökslådorna och hittar tillslut en ask med tändstickor. Alla stickor använda redan. Letar vidare.

– Tä! säger han plötsligt.
– Eh, va?
– Tä!
– Förlåt mig, men nu förstår jag inte.
– Sprechen sie deutsch?
– No, just english.
– Ok. Tä!
– I’m sorry, I really do not understand what you are talking about!
Han pekar ut mot vardagsrummet där te och mackor finns.
– Jasså, te! Du vill ha te?
Han nickar.
– Nä du, det kan jag inte bjuda på. Jag lovar att fixa eld till dig sedan får du gå!

Till sist hittar jag en annan ask, plockar upp den, bestämmer mig för att tända ciggen åt honom då han verkar lite för off för att göra det själv. Precis i det ögonblick jag tänder ciggen (han har kvar den i munnen) tar han tag i min arm, lite för hårt, minns jag. Hans hand förflyttas mot min nacke. Han drar mig långsamt till sig, precis som att han skulle berätta en hemlis som ingen annan ska få höra. Nu var det ju bara vi två i lägenheten, men ändå. Jag vänder upp vänster sida, det örat jag hör bäst på. Allt går som i slowmotion. Jag ser hans ansikte. Är nära honom nu. Ser hur han öppnar munnen. Hans tunga är på väg ut, redo för en riktig tungkyss… Under några tiondelar av en sekund vet jag inte vad jag ska tro. Han har ju ingen hemlis att berätta, han vill bara munna lite… Kändes awkward.

– Nä du, det blir inget av det! säger jag bestämt. Puttar honom försiktigt åt sidan och ut mot altandörren istället.
– Thank you, thank you! säger han och stapplar ut.
Jag stänger dörren. Låser den för säkerhets skull.

Sätter mig ner och börjar äta. Efter en stund börjar jag garva. Tänk om någon hade sagt till mig innan: Vad tror du oddsen är för att du ska få hångla med en tysktalande syrian i ditt eget kök om nån minut?
På det hade jag svarat: En chans på miljonen…
Såhär i efterhand borde jag ha köpt en trisslott den dagen!

P.S. Se detta som en aptitretare inför kommande historia då jag hamnade i ett betydligt värre läge. Det var den gången jag plockade upp en liftande styckmördare i bilen… En nära-döden-upplevelse, på riktigt. D.S.

Gud Fader Allsmäktig

Jag är inte troende. Tyvärr. Kan avundas människor som tror på något andligt allenarådande, det torde skänka en viss tröst kring dom stora livsfrågorna vi alla bär på. En natt bad jag visserligen till Gud, jag var 12 år och hade fått öroninflammation. Jag bad att detta onda skulle upphöra vilket det gjorde tillslut, så där får jag nog ge Gud lite kredd. Och kanske lite till läkaren som skrev ut medicinen.

Det är något befriande med att stiga in i en kyrka. Ett rum där tiden står evigt still, ett sinnligt rum där lugnet bor. En sval kyrka en het sommardag, är aldrig fel det heller. Även enstaka musikaliska utflykter passar fint där. Inte i alla kyrkor dock. I vissa kyrkor lever akustiken sitt alldeles egna liv utan påverkan från oss vanliga dödliga. Det har jag fått erfara, mer om det senare.

Jag startade min musikkarriär som kantor, i början på 90-talet. Att jag saknade organist-utbildning var mindre viktigt. Kantorn John Lidström hade på känn att jag ändå skulle passa i dessa sammanhang. Väldigt modigt gjort av honom. Bland det första han sa till mig var: ”När du börjar få kläm på orgelspelandet kan du utan problem komma en söndag och vara bakfull. Ingen hör någon skillnad, ändå.” Lät som en onödig utmaning, tyckte jag.
I början var jag nämligen livrädd för att spela fel under gudstjänsterna, kom aldrig bort ifrån känslan att Gud skulle straffa mig vid tillfälle, även om jag var osäker på dennes existens.

Min tid som kantor har kantats av en del dråpligheter, som t ex begravningen där jag inte hittade noterna till ingångsmusiken. De anhöriga stod utanför kapellet i kylan och väntade på att jag skulle börja så dom kunde gå in. Jag springer istället därifrån till ett annat kapell i hopp om att hitta mina noter. Det hela löste sig tillslut men det var med andan i halsen och en puls på 200. Inte så lätt att spela Vivaldis långsamma Adagio då.

Dock tänkte jag fokusera på en annan historia. En historia som förföljer mig än idag. Kan ha varit så att just denna dag behövde Gud straffa mig lite extra…

Detta var på den tiden man fortfarande var ett musikaliskt löfte. Ett löfte med usel tidsuppfattning, dock. Jag skulle spela på en gudstjänst i Alla Helgons kyrka i Östertälje, en söndag, kl 11. Så långt allt väl.
Under veckan som gick ringde prästen mig ett flertal gånger för att gå igenom söndagens mässa. Han var nyutexaminerad, ung och engagerad. Han satte ribban högt, hade stora planer på vad vi skulle uppnå tillsammans. Det ska svänga i kyrkan, sa han, det är viktigt! Framförallt första psalmen vill jag att du sjunger ut ordentligt på och leder församlingen i, den är väldigt svårsjungen. Mitt förhållningssätt till detta var att eftersom jag vickar för den ordinarie kantorn så hade jag inte jättelust att lägga ner alltför mycket jobb på en ordinär mässa. Det var inget jag sa till prästen men jag tyckte väl att mitt åtagande i sig borde räcka. Bättre med en kantor på plats än ingen alls…
Jag minns att jag replikerade honom med att det fixar sig. Allt du har bett om denna vecka ska jag införliva med råge, lovade t o m att komma i god tid innan kl 11 och titta igenom psalmerna mm. Detta gladde prästen eftersom han hade en gudstjänst innan i en annan kyrka och skulle komma i sista stund, han bad mig förvarna kyrkvärdarna om detta så dom slapp bli nervösa. Absolut, sa jag. Det fixar vi.

Kvällen innan (lördag) spelar jag med bandet på ett bröllop. Någon gång vid halvtvå-tiden på natten kommer jag så hem. Jag borde egentligen gått och lagt mig bums men nu var det så att sommar-OS i Atlanta gick på nätterna. Simmaren Anders Holmertz var ett av våra medaljhopp och kl 03-04 den natten skedde ett viktigt lopp för honom. Tror inte det gick så bra för honom. Om jag hann ta en blund innan loppet låter jag vara osagt, däremot efter loppet vet jag att det var fasligt svårt att somna. Tiden tickade obevekligt på och jag blev alltmer stressad över att jag snart skulle upp igen.

Plötsligt vaknar jag av att det ringer i telefonen! Jag tittar på klockradion – 10:50 står det på den. Jag fattar direkt vad som skett. Stresshormonerna skjuter i höjden. Jag svarar.
En äldre herre med darrig stämma frågar om jag alls har för avsikt att komma till kyrkan. Mässan börjar ju om 10 minuter… Ja, jag kommer, får jag ur mig. Slänger på luren och hoppar ur sängen. Nu är det jävligt bråttom, tänker jag. Slänger på mig kostym och skjorta från gårdagens gig. Kläderna är svettiga men det skiter jag i. Börjar redan planera färdvägen. Antingen åker jag över stora klaffbron eller över lilla klaffbron. Fördelen med lilla klaffbron är att jag slipper ev rödljus på vägen, å andra sidan måste jag åka genom stan då. Med lite flyt kan jag hinna precis. Slänger mig in i bilen och kör kriminellt fort. På uppdrag av Gud, om nu polisen skulle haffa mig.
När jag närmar mig lilla klaffbron märker jag att det är lång bilkö… Broöppning!
Fan, skulle ha tagit den andra vägen ändå. Nu är det som det är. Jag får vänta ut detta.
Det går plågsamt långsamt alltihop. Ser på klockan att den passerat 11… Inte bra det här, får hoppas att dom väntar in mig. Bron går ner, kön börjar sakta röra på sig. Tyvärr är det alldeles för många bilar innan mig så det är helt omöjligt att köra förbi alla utan att riskera mötande trafik.

11:08 är jag så framme. Kanske har dom väntat in mig ändå, hoppades jag. När jag kommer in hör jag prästen läsa en text. Jag fattar direkt att dom inte väntat in mig utan startat gudstjänsten prick kl 11. Insåg att jag hade missat att både kompa och leda församlingen i första psalmen. Den som var så svår. Den hade dom fått göra helt själva. Utan komp. Kan ju inte ha svängt jättemycket. Toppen!, tänker jag. Det här börjar ju bra. Jag smyger fram till orgeln som står längst fram på vänster sida. Alla kan se att kantorn behagade komma först nu. Jag skäms och sätter mig på orgelpallen. Just för ögonblicket behöver jag inte spela något, det är en del liturgiska texter som ska avhandlas först innan nästa psalm. Jag hinner tänka att prästen nog är lite besviken på mig, trots allt. Jag dyker inte upp i god tid innan, har inte hunnit kolla in psalmerna, har heller inte informerat personalen att prästen skulle bli sen. Redan här har jag brutit flera överenskommelser med prästen – som jag än så länge bara ser ryggtavlan på.

När jag sitter där och begrundar mina synder kickar snusberoendet in. Letar bland mina fickor och hittar en dosa. Smack! In i käften bara. Nu är det så för mig att ibland när jag tar en snus mår jag lite illa, framförallt om det sker på tom mage. Så där sitter jag, trött som ett jehu, med snus under läppen och sporadiska kräkattacker. Jag hulkar i tysthet. Det här är straffet för att jag goofat så mycket redan, tänker jag. Den här snusen ska sitta i som en påminnelse över hur usel jag är som människa. Ingen bra plan ska det senare visa sig.

En bit in i gudstjänsten är det så dags för Trosbekännelsen. Alla reser sig upp, även kantorn. Ingen slipper undan. Prästen talar: Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare… Jag står där vid min plats och inser först nu hur trött jag egentligen är. Står där utan någon som helst stolthet i kroppen. Plötsligt kommer en kräkattack som jag blixtsnabbt kväver. Ingen märkte något. Men min kropp är så trött nu så det man håller igen i ena änden måste komma ut i en annan ände… BRAAAKK!!, låter det där bak.
Jag släpper mig med sådan dignitet och pregnans att mässan egentligen borde ha avbrutits där, med omedelbar verkan. Akustiken gjorde sitt till också. Braken liksom studsade mellan alla kyrkväggar för att långsamt klinga av. Det var iaf så det kändes. Såhär beter man sig inte, ännu mindre under själva Trosbekännelsen. Dom med någorlunda lokalsinne kunde nog ganska raskt lokalisera var oljudet kom ifrån. Kantorn. I det här läget känner jag mig illa till mods. Milt uttryckt.
Hur jävla usel kan man bli på en skala?, tänker jag. Mina telefonsamtal med prästen tidigare under veckan saknar all sorts bäring nu. Inget av det vi kom överens om har jag hållit. Förvisso lovade jag aldrig prästen att jag INTE skulle släppa mig under Trosbekännelsen, men ändå. Jag stod där och tänkte att jag gör ingen grej av det här. Kan ju lika gärna låtsas att det var nån av åldringarna som satt i bänkarna som gjort detta. Det kanske t o m låg närmre till hands om nu detta till nöds skulle utredas efteråt. En ung, frisk människa (som jag) borde ha bättre kroppskontroll än en gammal åldring, tänkte jag.
Nåväl, gudstjänsten fortsatte och under tiden funderade jag på vad jag skulle säga till prästen. Jag får säga som det är, helt enkelt, inga ursäkter fanns, detta var både nonchalant och väldigt oproffsigt gjort av mig.

Gudstjänsten tog slut och dom stora portdörrarna öppnades. Ute var det solsken. Prästen stod vid utgången och tog alla besökare i hand och tackade. Sist i kön stod jag. När det väl var min tur fegade jag inte ur utan tog skammen rakt av, beklagade mig att jag utfört ett så dåligt jobb osv. Nämnde Holmertz race i förbigående bara. Prästen tittar på mig och säger: Det är lugnt, jag är på din sida!
Vilken befrielse att få höra detta! Han tog bort oket på mina axlar, bara sådär. Blev lite gladare faktiskt. Jag tackade honom för detta och ämnade således åka hem.
Nä, vänta lite nu, sa prästen. Nu ska vi dricka försoningskaffe, du och jag.
Ok, jag hade inget val här. Hade varit skönt att få åka hem, ta av mig dom svettiga kläderna och duscha av mig skammen istället. Men först försoningskaffe…

Vi sitter utomhus i värmen vid ett långbord och fikar. Som frukost betraktat var det kanske inte så näringsrikt. Kaffe och kaka stod till buds. När jag sitter där säger den äldre damen mittemot mig att det var en konstig skjorta jag hade på mig. Det är nåt fel på din skjorta, ska den se ut sådär?, undrade hon. Ja, sa jag, utan att direkt kolla själv. När jag väl kom hem såg jag att i morgonstressen, då jag klätt på mig, hade lyckats brännvinsknäppa skjortan, dvs knäppt knapparna ett pinnhål fel, så skjortan såg alldeles sned ut. Så lite rätt hade hon faktiskt. Shit, jag såg rätt miserabel ut där i spegeln efter att ha betraktat mig själv en stund.

___________

Senare under dagen skulle jag spela teater på Torekällberget. I ensemblen bar alla varsin vit t-shirt. Jag hade en nytvättad hemma och skulle bara stryka den först. På med strykjärnet men istället för att stryka kommer jag på att jag måste lasta in en synt i bilen, måste prioritera det först! När allt väl var fixat drog jag iväg. Träffar dom andra i ensemblen, vi bygger upp scenen, äter en bit mat och jag berättar om min katastrof-dag tidigare.
Alla skrattar. Senare står jag bakom scenen och ska preppa mina kläder. Hittar inte min vita t-shirt. Fick jag inte med den? En kall kår gick genom kroppen. Strykjärnet!! Insåg att jag inte bara hade glömt att stryka t-shirten, jag hade även lämnat strykjärnet påslaget! Såg framför mig hur hela radhuslängan jag bor i stod i lågor. Kanske hade jag börjat stryka och sedan bara lämnat det som det var, först brännmärken i t-shirten, därefter rök, plötsligt en flamma och sedan är branden i full gång… Lägenheten i lågor. Vad visste jag? Jag åker i ilfart hemåt och ser till min lättnad att radhuslängan står kvar. Strykjärnet stod i upprätt läge, kontakten satt fortfarande i men termostaten hade slagit av värmen. T-shirten låg kvar på strykbrädan, ostruken. Pustade ut, strök den och åkte sedan tillbaks till mina teatervänner. Tror jag bad till Gud att slippa fler äventyr den dagen. Snälla. Tack.

Denna söndag kan jag aldrig få ogjord. Tyvärr.

Mina bilar

När det kommer till bilar är jag ganska novis. Jag hör till dom som nöjer sig med en biltvätt då bilen egentligen är i akut behov av nya bromsskivor eller förgasare. Ser den fin ut så är allting bra. Man kan ju alltid låtsas iaf. Det är klart att när den kärvar alltför mycket lämnar jag in den på verkstad, men jag drar ofta på sådana beslut.

Ändå uppskattar jag bilägandet enormt! Utan den skulle livet bli bra mycket mer komplicerat. Kan tyckas motsägelsefullt att inte värna mer om sitt fordon men det har mera att göra med ett genuint ointresse av att lära sig något om bilar. Räcker med att jag vet var gas och eventuellt broms sitter så är jag nöjd så. Ha detta i åtanke när ni läser fortsättningen… Det är mycket text, jag vet, men det är värt all läsning. Jag lovar 🙂

Min första bil var en vit volvo 343, två-dörrars. Den hade redan sett sina bästa dagar men den dög bra åt mig. Ganska så snart gick ryggstödet sönder på båda framsätena. Fälla fram var inga problem (det var ju meningen) men att kunna fälla helt bak var nog aldrig avsikten. Båda sätena hade slitit ut spärren som får ryggstödet att stanna i upprätt läge. Som det blev nu var stolarnas naturliga position – raklång, liggandes. Jag provade ett tag att köra utan ryggstöd alls, höll mig rakryggad genom att hålla i ratten krampaktigt. Funkade sådär. Fick grymt ont i ryggen av det. Tror inte polisen hade godkänt detta heller. Tricket var att aldrig köra själv utan prompt skjutsa folk, be dom sätta sig bakom en och med sina knän och ben hålla upp ryggstödet åt en. Funkade bra för mig, sämre för mina medpassagerare. Räddningen kom i form av en hederlig sjukhus-krycka (kan ha varit min) och med den staga upp ryggstödet. Gick bra ett tag tills jag drogs med nya ryggproblem. Ryggstödet var inte längre centrerat utan befann sig i sned vinkel mot ryggen, ungefär som att jag skulle behövt en längre vänsterarm än högerarm för att kompensera detta. Men det hade jag ju inte.

Eftersom alla mina bilar har varit föremål för transporter av diverse musikinstrument så har lastkapaciteten och smidigheten varit prio för mig, så även med denna 343:a. Jag slet sonika ut främre passagerarsätet till förmån för att kunna lasta ordentligt. Hurra, tyckte jag. Hurra, tyckte dom inte på bilbesiktningen. Du måste registrera om denna som tre-sitsig och göra en ny besiktning, det här kan jag inte godkänna, sa kontrollanten.
Jag gjorde mig av med bilen istället.

Nytt försök. En röd 245. Köpt hos en rekondfirma i sthlm. Det ska man aldrig göra. Vad som såg ut att vara en pigg, fräsch kombi visade sig vara något helt annat. Hade ägt bilen i 20 min, passerade en mack och tänkte att nu kör vi en biltvätt på denna så blir den som ny. När jag kom ut från biltvätten var den ännu skitigare än innan! Jag fattade ingenting. Först när jag tittade närmare på bilen såg jag att tvättandet hade blästrat bort den temporära lacken som var där för att dölja alla rostskador. Borde ha reklamerat detta men tordes inte. Det var som det var. Jag får köra tills den rasar istället, tänkte jag. Och det gjorde jag. Den sista tiden stod den bara på min parkering med punka på två av hjulen och i allmänt dåligt skick. Jag sket i det, lånade en annan bil istället.

En dag ringde det på dörren. En representant från Telgebostäder (min hyresvärd) frågade om den röda volvon var min. Mycket möjligt, svarade jag. Du måste flytta på den, sa han. Som det är nu drar den till sig slödder och det vill vi inte ha här i området, forsatte han.
Det fick jag ju respektera, så jag bogserade den till en verkstad för ett utlåtande. Verkstadskillen (som för övrigt såg ut precis som skådisen Jean Reno, ni vet mördaren i Leon, fast mycket kortare till växten) sa att detta per definition inte är någon bil längre. Motorn är ok men resten kunde jag skrota. Då fick det bli så.

Min tredje bil var en… volvo. Tro det eller ej 🙂 En vit 740, denna gång. Bilen var mig inte helt främmande, tidigare ägarna var mina föräldrar. Jag kunde denna bil utan och innan, i alla fall var gas och broms satt, det visste jag! Hade inga större problem med den egentligen om man räknar bort fågelboet med tre ägg som jag hade i motorn en längre period (utan att veta om det) och bilbesiktningen som sket sig direkt när kontrollanten inte fick upp motorhuven, p g a att den rostat fast. Hade inte öppnat motorluckan på väldigt länge, ska tilläggas. Jag hör nog till dom få som fått backa ut från besiktningen, från samma port man åker in. De som väntade på sin tur måste ju ha undrat. Hur dålig är en bil när inte ens besiktningen vill veta av den… Annars flöt det mesta på, nästan oroväckande bra. Fram till en viss dag. Ett litet misstag som eskalerade och slutligen fick oanade konsekvenser. Både praktiskt och pengamässigt.

Det var en sommar, mitt på dagen, och jag skulle upp till sthlm för att repa. Hade en timme på mig men innan dess gjorde jag ett snabbt ärende nere i södertälje centrum. Ställde mig på parkeringsförbud då jag tänkte att det här går fort… Och det gick fort. Sprang tillbaks till bilen, satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Inget hände. Då ser jag att nyckeln har gått av! I all min iver hade jag lyckats att bryta av nyckeln i tändningslåset. Jag fick panik. Tänkte att jag måste få ut den lilla nyckelstumpen som sitter fast därinne ganska så omgående, dels för att jag hade en tid att passa i sthlm, dels för att jag stod på parkeringsförbud. Jag ringde pappa. Han kom med reservnyckel + lite skruvmejslar och annat. Vi försökte pilla ut biten. Gick inge bra. Det fick bli bogsering till verkstad istället. Sagt och gjort. 1000 spänn fattigare. Bilen bogserades till Jean Renos verkstad. Han kände igen mig. Jag sa att jag brutit av nyckeln i tändningslåset. Han tog det personligt. Minns att han suckade, vände sig om och slängde ett stort verktyg i backen så det ekade i verkstaden.

– Vet du hur svårt det är att byta ett tändningslås, frågade han mig uppgivet.
– Nä, svarade jag.
– Det här kan bli dyrt. Man måste bryta upp hela frontinredningen för att komma åt. Har man tur lyckas man byta ut bara tändningslåset utan att förstöra något annat, har man otur måste man byta ut allt under inredningen! Jag ska se om jag hittar något på skroten att byta till. Då blir det lite billigare iaf. Jag behöver helgen på mig, sa han.
-Självklart, svarade jag.

Efter helgen kunde jag hämta bilen. Jean Reno hade både hittat ett tändningslås på skroten och lyckats med konststycket att byta bara just den lilla biten. Minns att han var lite stolt över detta. Det gick på några tusenlappar ändå. Jag fick vara nöjd med det. Innan vi skiljs åt säger han: Nu har du två olika nycklar att ha reda på. Du startar bilen med den nya nyckeln, den gamla behövs fortfarande för att låsa och öppna. Ganska logiskt.

En vecka gick. Jag körde bilen som vanligt, inga problem. Dock olåst, eftersom jag hela tiden glömde att leta upp dom gamla reservnycklarna. Men så en dag, innan jag skulle fara iväg, kom jag på det. Gick in i lägenheten, hittar vad som verkar vara en reservnyckel och tillbaks till bilen igen. För att vara på säkra sidan provar jag på förardörren först. Nyckeln passar inte alls. Den vill inte ens gå in helt. Prövar passagerardörren istället, där funkar nyckeln utmärkt. Jag fattar ingenting. Tillbaka till förardörren igen. Va fan, det måste ju gå, tänker jag. Men hur jag än försöker kommer jag bara in med nyckeln halvvägs in, sen tar det stopp. Tvärstopp. Varför kommer jag bara halvvägs in med nyckeln? Det är ju precis som att något redan ligger i låset och hindrar nyckeln från att….

Ni fattar. Insikten kom farandes. Det var ju inte i tändningslåset jag hade brutit av nyckeln utan i förardörren på väg in i bilen, den där sommardagen. Jag hade m a o försökt att starta bilen med en halv nyckel, redan från start! Jag började skratta för mig själv. Så sjukt lökigt! Här har jag fått Jean Reno att göra ett heroiskt jobb med detta, betalat för det för att sedan inse att jobbet aldrig hade behövts utföras ens… Det hade räckt med att pappa och jag provat reservnyckeln på förardörren, från första början, för att inse att det var där nyckeln hade gått av. Och sluppit bogsera bort bilen och allt…

Ok. Så vad innebär detta rent praktiskt, började jag tänka. Jag kan alltid öppna passagerardörren med reservnyckeln. Problemet är att centrallåset funkar bara från förardörren. Jag fick lägga upp en strategi. Varje gång jag går in i bilen framöver måste jag alltså låsa upp passagerardörren, åla mig över till förardörren och öppna den från insidan istället. Gjorde jag så öppnade centrallåset alla dörrar. Voilà! Att låsa bilen var lite enklare. Jag central-låste bilen genom att trycka på den lilla låspluppen på insidan av förardörren. Dock var förardörren tvungen att vara stängd innan för att centrallåset skulle funka men det var ju lätt ordnat då jag kunde nå den lilla pluppen från den bakre passagerardörren som jag lät vara öppen i stället. När väl pluppen var nertryckt kunde jag smälla igen den bakre passagerardörren. Jag insåg samtidigt att detta är förenat med en viss fara, framförallt lås-ögonblicket, då jag inte är beroende av någon nyckel längre. Jag lade det på minnet. Inget bra om jag låser ute mig.

Vi hade repat på Ackis med Stevie-bandet och skulle bege oss hemåt. Jag körde. När jag närmar mig bilen märker jag att jag inte har nycklarna på mig… Ser att dom sitter i tändningslåset fortfarande. Helvete! Nu blev det ju precis just detta scenario. Vi slår våra kloka huvuden ihop. Prövar först med en skruvmejsel i låset. Funkar inte. Jonas, som sjunger i bandet, föreslår att man plockar sönder ett vindrutetorkarblad i sina beståndsdelar. Däri ligger tre tunna metallstänger som om man böjer dom rätt kan man lirka ner dom mellan rutan och plåten på förardörren och förhoppningsvis kroka upp låset. Känt knep bland biltjuvar. Vi försökte. Och försökte. Sjukt svårt, det gick inte alls. Efter 45 min erbjuder Jarmo, gitarristen, att vi krossar en ruta på bilen och på så sätt lyckas öppna förardörren på insidan. Efter lite om och men ger jag idén godkänt och Jarmo krossar en ruta med ett fälgkors. Han stortrivs. Nu har vi kommit in. Vi packar bilen och ska så starta. Batteriet helt dött. Inget händer. Våran trummis Ola, kommer. Han var kvar på skolan. Via hans bil + startkablar är vi sedan igång. Perfekt! Vi åker nu hemåt.

Väl hemma, lägger jag mig i sängen och vilar. Tänker igenom vad som hände och lovade mig själv att detta får inte hända fler gånger. Det blir för omständigt och dyrt i längden. Jag tittar ut. Det regnar. Det får det väl göra, tänker jag. Helvete!! Det regnar ju in i bilen… Ut fort som f-n. Regn har hunnit komma in i bilen. Hur ska jag skyla detta? In i lägenheten igen. Hittar en ICA-plastkasse + lite frystejp. För er som inte provat detta tidigare kan jag säga att frystejp INTE fäster skitbra på blöt bilplåt. Om nu någon hade trott det. Det tog en stund men tillslut fick jag till det. Skönt. Går in och lägger mig igen. Kommer sedan på att jag har ett ärende nere på stan att göra. Går ut, sätter mig i bilen. Och som brukligt när det regnar slår man på vindrutetorkarna. Så synd då att det var just den på förarsidan vi hade monterat sönder. Ljudet av när metallstaven, tätt mot framrutan, sveper över är inget skönt ljud. Det skär i en. Tillråga på allt ser man inget heller, p g a regnet. Så jag fick köra till närmsta mack först, snett lutandes över på passagerarsidan där en fungerande vindrutetorkare satt.

Det här med att jag låste in nycklarna hände en gång till senare. Då prövade jag en låssmed istället. Han fixade på plats. Dyrt, men effektivt.

Numera kör jag en blå volvo, en V70. Grym bil, måste jag säga! Den har sin alldeles egna lilla historia. För några år sedan var den med i ett misslyckat värdetransportrån och blev fullständigt totalsmashad. Efterlyst på TV3 gjorde ett reportage om det, minns jag. Bilder på min sargade bil visades. Handgranater och kalashnikovs låg kvar i bilen. Och ett syntställ. Märklig känsla att se sin egen bil bli behandlad på det sättet. Inte ens jag är så elak mot mina bilar. Bara nästan.